Låt oss för enkelhetens skull illustrera med ett exempel. Ta ett luftslott – nej, förresten: ta två! Börja sedan jonglera med luftslotten. Eftersom slotten än så länge är av luft så är det ingen fara; man riskerar inte att slå sig och kan glatt jonglera vidare och spekulera och pokulera.
Aber…
…låt sedan luftslotten sakta ta en lätt korporeal form (måhända subjektivt); kanske skulle ett slott kunna migrera från etern över till en något mer konkret form? Vad då? Jo! Givetvis fortsätta jonglera, se slotten (i sinnets öga) ta mer och mer form. Men eftersom man jonglerar med dem så hinner de inte stanna till och fullt materialisera sig utan störs och helt plötsligt så inser man att man står ensam med endast flyktiga could-have-beens som rinner som sand mellan fingrarna. Man tittar tomt framför sig, och hoppas att nästa gång historien upprepar sig ska det åtminstone bli som fars.
Dessutom noterar man att jag skriver "man" istället för "jag" igen; jag skulle ju inte göra det mer.
06:48 – hemma nu; still blue, ba da bi da pa
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar