Kinakål och så...

För det första: Gaaaaahhh! (vilket jag använder som ett uttryck för, i brist på svenska ord som beskriver vad jag menar, vexation). Inget mer; bara ventilation.

För det andra: ytterligt singulär upplevelse nyss. Jag står på knä i mitt kök och försöker med kletiga händer få upp ett askfat från en glasburk till hälften fylld med fermenterande kinakål. Det ni! Hur ofta händer det?

Skälet står givetvis att finna i lördagens begivenhet med GI-sällskapet. Enligt de tips jag fått på kimchi så bör kålen helst stå under saltvatten när den fermenterar. Min burk hade några bitar kål som stack upp lite så jag tänkte att jag kunde lägga något på kålen som tryck. Det lämpligaste jag hittade i skåpet var ett askfat som borde passa perfekt. Sagt och gjort släppte jag ner askfatet i glasburken och tryckte till, men ändrade mig sedan och försökte (nu med händer inkletade i kåljuice och fisksås) få upp askfatet. Jag insåg då att passformen hade varit något tight (burken välvdes utåt från öppningen) så jag fick enorma problem att få upp fatet. Därav situationen ovan. Så småningom lyckades jag dock och nu står en glad burk med jäsande kål mörkt och fint i mitt skafferi och ska där stå till lördag morgon för provsmakning. Vi får se om det blir ätligt, eventuellt tog jag för mycket av den koreanska chilin...

I morgon: förbereda gyoza och tempura.

Jussi (Björling, inte Tolla)

Jag grottar ner mig i musik ibland. De senaste dagarna, veckan sisådär, har jag maniskt lyssnat på Pagliacci i Jussi Björlings inspelning. Det är helt galet bra! Normalt när jag lyssnar på opera så brukar jag alltid lyssna på hela operan, men nu har jag begränsat mig lite. Beroende på tid så börjar jag antingen vid "Recitar! Mentre preso..." för att sedan få övergången till "Vesti la giubba"-arian. Mumma! Med lite mindre tid så går jag direkt på godbitar lite senare med "Corragio..." för att kunna komma in i full fart i "No! Pagliacci non son" som nog är höjdpunkten i hela stycket. Canio som Pagliacci, trött att bli hånad av Nedda, sliter av sig peruken och skriker att han inte längre tänker spela med, inte bli hånad längre. Och sedan det oundvikliga slutet: Nedda och hennes älskare knivhuggna till döds och Canio deklarer: "La commedia è finita".

Och förutom Pagliacci, även Aretha Franklin: (You make me feel like) A Natural Woman - jisses vilken text, vilken känsla!

Och slutligen: Kvarnen förlorar serveringstillståndet! Jag förstår faktiskt inte - efter ett flertal år i utelivet på Söder och annorstädes så har jag visst fog för att tycka att Kvarnen faktiskt är ganska städat, särskilt om man jämför med vissa av Stp-ställena. Skandal!

Skavsår och dans

För eller senare så måste jag nog börja ta en ordentlig danskurs. Efter att först under flera år ogillat att dansa (och därmed också avstått, men med bestämd åsikt attt jag kunde om jag bara ville), över att ha börjat vilja dansa (men med växande oro att jag inte kunde och därför i stort avstått), till att så småningom börja uppskatta och utöva dans av åtminstone någorlunda kvalitet har jag nu kommit till den grad att jag vill lära mig att dansa bra - för att det är roligt.

Insikten slog mig någon gång under gårdagkvällen mitt i en Wienervals i Stadshuset (första gåången som jag dansade Wienerval på jag vet inte hur många år): att det vore ännu roligare, och man kunde uppskatta sitt undersköna sällskap än mer, om man slapp ständigt tänka på att hålla takt och tempo. Så om några år (givet tempot hittills) kanske jag faktiskt gör slag i saken och tar en ordentlig danskurs; men den som lever får se.

Skavsåren slutligtvis har ingenting med dansen att göra - jag fick för mig igår att det var en strålande idé att gå omkring på Söder och göra ärenden i flip-flops. Är det talande att jag får skavsår av en halvtimme i flip-flops, men inte av en bal i lackskor?

Den åttonde dödssynden

En gammal vän/flickvän sade en gång att hon ansåg att det fanns en åttonde dödssynd: nostalgi. För att istället för att leva i nuet och titta framåt så tittar man hela tiden tillbaka och minns svunna tider, vilket inte leder någonvart. Idag har jag varit nostalgisk; jag satt och kollade igenom gamla foton från kåråret och blev alldels ställd. Av outgrundlig anledning så försvann alla tankar på hur jobbigt det var och jag satt och mindes alla bra tillfällen. Jisses vad jag älskade den tiden. I alla fall så gör jag det nu i efterhand...

Johnny Bode

Jag har nu lyssnat på Johnny Bode i några timmar i sträck. Man blir lite konstig i huvudet vill jag påpeka. Dessutom misstänker jag att jag måste tänka mig för imorrn så att jag inte börjar nynna från någon väl vald truddelutt från exempelvis Bordellmammas Visor!.

Sista mötet

Idag var sista mötet för året med SSCO-styrelsen, vilket kändes lite konstigt. Främst var det faktumet att jag inte hade den blekaste aning om att så var fallet så helt plötsligt insåg jag att det kommer att försvinna massa folk till nästa år. Lyckligtvis så sitter en hel del vettigt folk kvar så det blir nog bra nästa år ändå. I övrigt ett ovanligt uppsluppet möte.

Sedan har jag börjat leka med Facebook - jisses vad folk det är där... (och här, för de som läser det här via importen)

SM-guld!

Jag är nyligen hemkommen från Spex-SM i Örebro med Kårspexet.

Bästa Manusidé
Bästa Musik/Orkester
Bästa Dekor/Teknik
Bästa Koreografi
Bästa Regi/Skådespelarinsats

Jag trodde faktiskt inte att jag skulle bli så sanslöst glad på riktigt över att vi tog hem så pass mycket. Jag visste faktiskt inte att jag brydde mig på det sättet, att det kändes så viktigt. Men nu vet jag. När jag blir gammal och bitter ska jag komma ihåg vad vi presterade Örebro 2007; jag ska minnas och bli glad igen.

Hur man firar sin 28-årsdag

Jo man vaknar och går till jobbet i relativt god tid. Sedan så fortsätter min sitt dagliga värv på arbetsplatsen, med lite lunch, lite kaffe och lite skvaller insprängt här och var. Man tackar medvetet nej till en eventuellt rolig kväll på Cirkus med SSCO-gänget. Sedan går man hem efter att ha tackat nej till ett erbjudande om middag från sin syster. På vägen hem så inhandlar man chips och pizza på vilket man frossar i soffan framför laptopen.

Sedan tillbringar man sisådär en-två timmar med att gå igenom sitt mediabibliotek efter de senaste förvärven av Sunkit-musik. Och katalogiserar upp det mest så allt är fint och bra. Efter det så inser man att det var ju lite saker att ta tag i innan man åker till Linköping och Örebro på fredagen. Alltså tillbringar man ett par timmar med att skriva protokoll till måndagens styrelsemöte med SSCO (vilket i ärlighetens namn ser ut att kunna bli ett riktigt intressant möte). Någon gång mellan författandet av valärendena och beslutsärendena så loggar Någon in på Msn, varpå man diskret småpratar runt det man egentligen vill säga. Och får veta/inser/börjar spekulera att saker nog är som mean hela tiden trott/anat/misstänkt. Men är fortfarande extremt osäker på vad det är som gäller och kommer följakltligen vara lika stissig som de senaste 12 dagarna.

Och sedan (självreferentiellt) så martyrbloggar man om det, samtidigt som man spekulerar i om huruvida det kommer att läsas av någon och om man därmed kommer att tvingas/uppmanas/etc förklara vad man egentligen menar och vem man egentligen är.

En gång i tiden (ca 2002 kanske, give or take ett år) så lovade jag mig själv att jag aldrig någonsin (mer) skulle använda "man" i tal eller skrift när jag egentligen menade "jag". Men där ser man vad man lär sig när man blivit ett år närmare 30.

Edit: Jag hittade vad jag hade skrivit (dagboksarkiv på Lunarstorm...). Den 12 nov 2003 levererade jag de otroligt välformulerade visdomsorden (Jisses! Var jag sådan för bara 3½ år sedan?! Nåja - förhoppningsvis inte lika stor dramaqueen nuförtiden, även om det är ett av mina signum...):

"Ibland önskar jag att det gick att bortse från rationaliteten; att få
tillåta sig att känna saker helt omotiverat. Så fort jag tänker till om en
känsla så sätter jag den i fokus och den hamnar därmed under rationalitetens
lupp. Då kan det visa sig att jag inte hade Rätt att känna så; att det inte
var Moraliskt berättigat utan bara Oren Subjektivitet och Önsketänkande. Då
blir allt genast Korrupt, Tvivlen sätter in och jag måste totalt omvärdera
mina ståndpunkter - men framförallt så blir ursprungskänslan förstörd, jag
tillåter den mig inte längre, ty den var Ej Rationell. Jag önskar att jag
kunde sluta analysera. Jag vill kunna tillåta mig irrationaliteter
/Olof - föraktar personer som skriver ”man” när de inte vågar skriva
”jag”."

Surrealism

Önskat kan vara dumt kan vara bra kan vara konstigt kan vara alldeles underbart men potentiellt katastrofalt för hela omgivningen eller kanske mig för mig själv. Eller också är allting perfekt, eller kommer att omvälvas till något helt otroligt, men mycket möjligt så fortsätter allt bara precis som vanligt vilket visserligen är helt ok, men ändå skulle kännas lite skevt. Om jag ens vill. Men det kanske jag tror. Men jag vet inte.