På väg hem igen

Jag gillar verkligen det här konceptet med att sitta på bussen hem och blogga. Lilla Nobelveckan är väl helt slut nu och resultatet är att jag inte har hunnit börja läsa "The Grass is singing" än, men å andra sidan har jag blivit än bättre på ekonomipriset (som tidigare meddelat) än någonsin tidigare. Vi har nyligen äntligen lyckats göra slut på nomineringskommittén för rektor på KTH i.o.m. rekommendationen av ny prorektor (det blir offentligt så småningom) och det var oväntat roligt med en avslutningsmiddag för den gruppen. Att se ett arbete som har sträckt sig i en bra bit över ett år bli klart ger en ordentlig känsla av fullbordande.

Nu är jag hemma igen

Matlagning efter massa öl är en av mina favoritsysslor, just nu: äggröra med bräckt sidfläsk och blekselleri. Yum! Nu ska jag äta upp, kolla nyheterna, och sedan gå och lägga mig. Jag har lyckats förtränga min ångest inför imorrn då jag har en visning för folk som kan ämnet betydligt bättre än vad jag kan. Men det löser sig nog. God natt!

På bussen hem

Ja – detta skrivs på bussen hem från KTH – laptops är en underbar uppfinnig!

Återigen så är jag långsam och håller mig inte uppdaterad. Lilla Nobelveckan har nu varit och jag kan inte undgå att reflektera att jag tycker att det – åtminstone inom de naturvetenskapliga prisen – har varit väldigt tillämpbara pris, särskilt fysik och fysiologi. För en gångs skull så blir det ingen större svårighet att förklara vilket effekter prisen har fått. Litteratur var intressant med den eviga motiveringen kvinnligt författarskap. Jag måste hålla med många andra i det att akademien tänker fel när de alltid påpekar att kvinnliga författare har just kvinnligt perspektiv, inte ett allmänt. Det är ingen ny åsikt, men jag ställer mig bakom den.

Jag har ju p.g.a. av mitt projekt med en specialvisning om ekonomipriset följt just det priset lite extra och gillar årets pris. Spelteori är otroligt intressant och roligt, och går ofta att med ganska enkla medel förklara för allmänheten. Min ekonomivisning gick över förväntan: jag hade stressat ordentligt inför den och kände mig egentligen lite för oförberedd, men jag lyckades – tror jag – förmedla det jag ville säga. Ekonomiprisen är intressanta! Min nya favoritpristagare är definitivt Arrow (1972); blotta konceptet att man har något som något som heter Omöjlighetssatsen är utan tvivel coolt (hojta till om ni vill veta mera!).

För tillfället kommer jag hem efter QM:s insup. Jag är något bitter över det faktum att jag var sjuk över Happening så att jag missade en spexfest som att döma av fotona var riktigt rolig. Jag är dock glad över att jag hade kurerat mig till jubileumsspexets party. Till det tillfället har jag nu gjort något som jag inte har gjort på väldigt många år: rakat mig. När jag insåg att temat inbefattade andra världskriget så tog jag tillfället i akt och rakade av mig skägget. Jag har inte varit så renrakad som jag är nu på över sju år! Det känns lite konstigt och jag har inte riktigt bestämt mig om jag ska behålla min rena haka eller inte, men det är onekligen innovativt!

Annars: ekonomi är intressant! – för ett år sedan hade jag aldrig erkänt det. Nobelmuseet har gjort att jag har ändrat uppfattning. Om man dyka ner i personliga frågor så är allting ungefär lika roligt/intressant som det var för ett par år sedan…

Dagbok, eller?

Jag fick frågan av en kollega för några månader sedan om varför jag bloggar. Är det för att bli läst, eller varför? Mina första stapplande steg av bloggande var ofrivilliga och dök upp när jag var kårordförande. KF hade beslutat att Arvoderadegruppen (som det hette på den tiden) skulle blogga så att medlemmarna skulle få större insyn i det dagliga arbetet - det var bara att gilla läget. Så jag bloggade. Jag var ganska negativ till hela idén från början men började så småningom att uppskatta möjligheten att skriva vad jag tänkte på. Det blev något av en dagbok med personliga reflektioner, som visserligen skrevs för att läsas (bloggen finns kvar här - även om det inte skrivs något i den längre vad jag kan se), men som på något sätt ändå kändes privat - för mig i alla fall.

När jag sedan började på Blogger behandlade (behandlar) jag hela konceptet som en praktisk elektronisk dagbok - ett sätt att få ner det jag tänker på papper (eller ekvivalent lagringsmedium). Problemet nu är att jag löper risken att någon faktiskt läser vad jag skriver. Exporten till Facebook gör att i princip alla jag känner (hej, alla!) får uppdateringar av det här. Och då fungerar det helt plötsligt inte längre att skriva exakt vad jag känner och vad som händer runtom. Visserligen skulle jag kunna hänga ut mig själv och alla jag umgås med, men varför? Jag skulle kunna använda klipska omskrivningar av saker och personer så att vissa kan lista ut vad/vem jag syftar på (gör det redan i viss utsträckning) men det blir lite omständligt. Slutsatsen är jag jag hela tiden får välja vad jag ska skriva och inte: vilka händelser som jag utan problem kan skriva om (dricka drinkar med Nikta i fredags t.ex.) och vilka jag inte kan skriva om här, fast än jag kanske skulle vilja (av naturliga skäl inget exempel här). Och det där var ytterligare en elegant omskrivning - ett antydande att det har hänt saker som är för spännande/känsliga att skriva om. Men stämmer det, eller var det bara ett exempel? Jag vet - men inte ni...