Kinakål och så...

För det första: Gaaaaahhh! (vilket jag använder som ett uttryck för, i brist på svenska ord som beskriver vad jag menar, vexation). Inget mer; bara ventilation.

För det andra: ytterligt singulär upplevelse nyss. Jag står på knä i mitt kök och försöker med kletiga händer få upp ett askfat från en glasburk till hälften fylld med fermenterande kinakål. Det ni! Hur ofta händer det?

Skälet står givetvis att finna i lördagens begivenhet med GI-sällskapet. Enligt de tips jag fått på kimchi så bör kålen helst stå under saltvatten när den fermenterar. Min burk hade några bitar kål som stack upp lite så jag tänkte att jag kunde lägga något på kålen som tryck. Det lämpligaste jag hittade i skåpet var ett askfat som borde passa perfekt. Sagt och gjort släppte jag ner askfatet i glasburken och tryckte till, men ändrade mig sedan och försökte (nu med händer inkletade i kåljuice och fisksås) få upp askfatet. Jag insåg då att passformen hade varit något tight (burken välvdes utåt från öppningen) så jag fick enorma problem att få upp fatet. Därav situationen ovan. Så småningom lyckades jag dock och nu står en glad burk med jäsande kål mörkt och fint i mitt skafferi och ska där stå till lördag morgon för provsmakning. Vi får se om det blir ätligt, eventuellt tog jag för mycket av den koreanska chilin...

I morgon: förbereda gyoza och tempura.