Att lyssna och förändras

Förra inlägget för ganska exakt två veckor sedan ser jag. Intressant nog så består en hel del av känslorna från då, och av ungefär samma anledningar.

Den kimchi som tillreddes då är nu transfigurerad till kimchigryta med lite annat mat också och står i kylen. Jag kommer nog dock slänga den imorrn eller så; dels är den möjligtvis något hälsovådlig, dels var den inte speciellt god tyvärr (det är sant: ibland misslyckas jag med mat). Herrmiddagen blev väldigt lyckad, lite recept ligger redan upp på GI-sällskapets blogg, och kvällen fortsatte i champagne och dekadens. Vi åt grodlår...

För att återgå: de senaste åren har jag tillbringat med att lyssna på en salig blandning av goda vänner och söta flickor (oftast både och) som har förklarat för mig hur jag ska förändras för att bli en bättre och lyckligare människa. Jag har lyssnat, i stort sett hållt med, och sedan inte gjort något som helst år saken. Lite då och då har det blivit ansatser till förändring, mest av varianten våga göra saker jag inte annars skulle ha vågat, men oftast så stannar det där; fas 2: "uppföljning" undgår mig fortfarande.

Frågan är då om jag får dåliga råd, om jag är dålig på att följa dem, eller kanske mer relevant om jag ska bry mig om att lyssna. För kommer jag bli lyckligare om jag förändras? Eller kommer jag bara att vara olycklig på nya kreativa sätt. Note bene att jag inte känner mig speciellt olycklig; förvirrad: ja, osäker: ja, irriterad: ja, olycklig: inte egentligen...

Slutligen citat: "...sometimes, perhaps, one must change or die. And, in the end, there were, perhaps, limits to how much he could let himself change." - Lucien, Sandman: The Wake

Och i vanlig ordning är jag alldeles för melodramatisk sent på kvällen, vilket leder till utlägg såsom ovan.

Och dessutom har jag inte spelat tv-spel på flera veckor; se där: Man kan förändras!