...

Jag har tappat rösten, vilket stör mig något enormt. Jag kan prata någorlunda, men jag vet att om jag anstränger rösten det minsta så kommer den att gå sönder helt och nästa vecka blir stum. Så jag pratar mindre än vanligt. Det känns lite konstigt eftersom jag normalt pratar gärna och mycket (och om jag ska vara helt ärligt: oftast alldeles för starkt). Nu har jag blivit förvisad till tystnad.

Det har redan inkräktat på mitt liv: det dök upp i lördags eftermiddag under SSCO:s "vår"-konferens på Solvik, tillsammans med en nästan knäckande attack av förkylning (eventuellt kan fredagens biljard & whisky sour-kväll hemma hos Anton ha hjälpt till) och fick effekten att jag knappt kunde prata och verkligen inte kände för att festa loss med resten av styrelsen - väldigt olikt mig dvs. Dagen efter blev det också underligt: jag var inställd på tung debatt om kårobligatoriefrågan, men eftersom jag knappt kunde prata var jag tvungen att begränsa debattinläggen ordentligt. Det är å andra sidan inte helt omöjligt att resultatet blev bättre därav...

Även måndagen påverkades: istället för att dels glida in på Hejdå-partaj på Allhuset för att senare förmodligen trilla in på Sunkit som vanligt stannade jag hemma och läste och lyssande på Bob Dylan. Om jag räknat rätt så var det här mitt tredje missade Sunkit på ungefär sex år - vilket innebär att jag varit på ca 97% av dem - inte så illa! Förhoppningsvis kommer rösten tillbaka vad det lider, för på torsdag åker jag på Finlandsturné med Kårspexet och då kommer rösten att behöva vara i fullgott skicka tror jag...

Gladare nyheter är att de senaste månadernas emotionella svårigheter nu helt har försvunnit: vissa genom egen försorg, vissa genom andras, vissa helt av sig själv. Så nu är det dags för nya tag!