Dagbok, eller?

Jag fick frågan av en kollega för några månader sedan om varför jag bloggar. Är det för att bli läst, eller varför? Mina första stapplande steg av bloggande var ofrivilliga och dök upp när jag var kårordförande. KF hade beslutat att Arvoderadegruppen (som det hette på den tiden) skulle blogga så att medlemmarna skulle få större insyn i det dagliga arbetet - det var bara att gilla läget. Så jag bloggade. Jag var ganska negativ till hela idén från början men började så småningom att uppskatta möjligheten att skriva vad jag tänkte på. Det blev något av en dagbok med personliga reflektioner, som visserligen skrevs för att läsas (bloggen finns kvar här - även om det inte skrivs något i den längre vad jag kan se), men som på något sätt ändå kändes privat - för mig i alla fall.

När jag sedan började på Blogger behandlade (behandlar) jag hela konceptet som en praktisk elektronisk dagbok - ett sätt att få ner det jag tänker på papper (eller ekvivalent lagringsmedium). Problemet nu är att jag löper risken att någon faktiskt läser vad jag skriver. Exporten till Facebook gör att i princip alla jag känner (hej, alla!) får uppdateringar av det här. Och då fungerar det helt plötsligt inte längre att skriva exakt vad jag känner och vad som händer runtom. Visserligen skulle jag kunna hänga ut mig själv och alla jag umgås med, men varför? Jag skulle kunna använda klipska omskrivningar av saker och personer så att vissa kan lista ut vad/vem jag syftar på (gör det redan i viss utsträckning) men det blir lite omständligt. Slutsatsen är jag jag hela tiden får välja vad jag ska skriva och inte: vilka händelser som jag utan problem kan skriva om (dricka drinkar med Nikta i fredags t.ex.) och vilka jag inte kan skriva om här, fast än jag kanske skulle vilja (av naturliga skäl inget exempel här). Och det där var ytterligare en elegant omskrivning - ett antydande att det har hänt saker som är för spännande/känsliga att skriva om. Men stämmer det, eller var det bara ett exempel? Jag vet - men inte ni...